Konsten att pissa på sina kunder utan att märka det

Du kliver in i din nya Volvo S60, slänger upp väskan på sätet bredvid dig, startar motorn och kör iväg.

Sedan börjar terrorn.

Ljus- och ljudsignaler som ökar i intensitet för att få dig att spänna fast säkerhetsbältet.

Nu är du ju svensk har säkert tagit på dig bältet redan från början. Du tror kanske att det hjälper dig. Du tror att du skall slippa undan.

Men det är fel. Det finns ett passagerarsäte. I passagerarsätet finns en sensor. Den skall känna av om någon sitter där och se till att ljud- och ljusterrorn fortsätter tills det bältet också är knäppt.

Du har din väska på sätet. I väskan har du din dator och lite annat krafs. Väskan väger säkert fem kg. Det borde gå bra. Väldigt få personer väger under fem kg. Men det går inte alls bra. Det går åt helvete.

Först plingar det. Ett artificiellt plingande, som blir intensivare ju fortare du kör. Tills du kommer upp i 50 km/t. Då börjar det tuta istället. Högt och ljudligt tutar det. Du kan slå på stereon, men du får dra på rätt högt ljud för att överrösta eländet.

Ljudet slutar inte. Det finns ingen knapp för att stänga av det; ingen meny du kan gå in i för att bli av med eländet. Det enda du kan göra är att låta bli att ställa väskan på sätet, knäppa bältet eller möjligen klippa av eller kortsluta några kablar.

Det verkar vara oundvikligt för stora företag. Förr eller senare blir de så stora att deras produktutveckling havererar och därefter blir produkterna bara sämre och sämre. Tvångsmässigt

Det börjar alltid likadant. Det är någon liten förbättring som skall göras. Ett gränssnitt som skall putsas; några finesser som skall läggas till. Bara fixa några grejer till. Sen är produkten perfekt.

Plötsligt har man kissat i byxorna. Det är varmt och skönt, men efter en stund börjar det istället bli kallt och jobbigt. Dessutom luktar det illa. Och det finns inget nytt klädbyte i närheten. Den där idén som var så bra alldeles nyss har plötsligt blivit så dålig att det verkar omöjligt att någonsin reparera skadan.

Det är som ett barn i trotsåldern och en stor röd knapp som man absolut inte får trycka på. Givetvis händer just det. Det är så Universum kommer att ta sitt slut; genom att någon tänker tanken ”Jag undrar vad som händer om jag trycker på den här knappen” och sedan gör precis det. Frågan är inte om, utan när.