Det finns många bra sätt att göra sig olycklig. Att byta till Linux i datorn är definitivt en bra metod.
Det börjar alltid likadant. Man kör Windows men är inte riktigt nöjd med tillvaron. Vissa saker funkar inte riktigt och eftersom det är Windows man kör går det inte att göra något åt saken. Har man riktig otur går saker sönder efter någon uppdatering, eller så blir datorn obeskrivligt seg av alla uppdateringar Microsoft skickar ut
I det här läget är man som mest mottaglig och eftersom Linux finns där hela tiden dröjer det inte länge förrän man börjar fundera på att kanske byta operativsystem.
Om man inte gör alltför speciella saker med sin dator finns en uppsjö program att välja mellan. Ja, till och med för vissa ytterst speciella användningsområden finns lämpliga programvaror för Linux, så vad är då haken?
Det är numer lätt att komma igång. Det känns nästan som fusk att använda en distribution som Ubuntu men det funkar ju, så vafan? Jag skall ju bara testa. När man efter en stunds testkörning väljer att installera är det början till slutet. Det finns ingen reell väg tillbaka till Windows men vägen framåt är kantad av så mycket problem och vedermödor att hade jag känt till dem i förväg hade jag gett upp direkt.
Problemet är att alla som kör Linux vet att allt, precis allt kan konfigureras att bete sig precis så som man önskar. Om du vill att datorn skall beställa pizza när du pluggar i ett USB-minne på en tisdag med fullmåne så går det att ordna. Om jag bara installerar de här programmen och konfigurerar dem såhär så kommer allt att bli perfekt.
Givetvis är det omöjligt i verkligheten men illusionen finns där hela tiden och det är hur lätt som helst att fastna och tänka att: ”Bara ett par dagar till. Sen funkar det.” Drömmen är inte sann och det förstår man snabbt men lika lite som man kan peta in kaviaren i tuben igen går det att ta bort vetskapen om att det faktiskt är möjligt.
Nu sitter jag här och har bjudit in till födelsedagsfest och har ingen aning om det kommer att vara möjligt att spela någon musik under kvällen. Om jag bara hade haft ett par dagar till på mig hade det kanske gått. Om jag försummat livet och suttit vid datorn och svurit lite till.
Allt jag ville ha var en multimedia-PC, som jag kan styra med fjärrkontroll, för att titta på film och lyssna på musik. Vad jag fick var någonting helt annat. Många är de tillfällen då jag funderat på att ge upp och helt enkelt köpa en ny dator med Windows Media Center, men det skulle kännas så snöpligt nu när jag kommit så långt.
Om jag lägger bara två dagar till blir det nog bra.
Det funkar visst om man bara lägger ned ett par dagar på det! Jag har till exempel nästan fått mitt linuxsystem att funka efter bara knappt ett år.
Förb*jv*sk*system. Hoppet om att kunna göra multiamediacenter av open source-skräpet dog för många, många månader sedan.
Lycka till! *hejar på* 😉
Jag tror du har gett upp för tidigt. Ubuntu är ett väldigt bra system när du väl fått ordning på det. Om du behöver tips och guider om Ubuntu så är du välkommen att besöka min helsvenska ubuntu blogg. där ger jag tips för ubuntu och utförliga guider för att få igpån det.
http://ubuntu-bossieman.blogspot.com/
vilken inspirerande bra skriven text! underhållande.. hoppas det löste sig med musik för festen.. annars kan det ju gå illa.. ni får sjunga själva xD
Jo, det är helt rätt. Linux är bara gratis om ens fritid är värdelös. Däremot kan man så här i backspegeln säga att utvecklingen går framåt med stormsteg, när jag försökte första gången 1999 tog det 5 dar, förra året tog det 3 dar och nu i senast tog det en 10 timmar.
Det är inte lätt att vara ett litet djur
prova att köp en skiva och spela den i stereon din snåla jävel.
nya linux – lika hemsk som vista
stor och klumpig mycket resurss krävande osv
och fungera mycket långsamt och hittar ingeting
totalt värdelös OS
början jag älskade programmet
den fungerade raketsnabbt
tom man kunde surfa och använda dator utan hårddisk
bara man stoppade in CD och man var snabbt in inom internet, msn eller skype
Överhuvudtaget har hänt nåntin sista tiden istället att
göra bättre programmer och minska volum – gör man
tvärtom – stora sega och klumpiga programmer
har nästan ingen betydelse att människor har köpt nya datorer med krafigare processorer och stora hårddiskar
på grund hemska klumpiga programmer blir datorer lika sega som gamla windows 95……
man måste minska programmernas volum – att dom är
smarta snabba och småa – som man använde i början 90 talet på grund att datorer var mycket begrensade…
människor som utveklar programmer har blivit helt enkelt lata och okunniga tom…
Apple macintosh skrivprogram som fungerade bättre
jämförd wimdows word – var endast 5MB
och kunde klara alla möjliga bokstäver olika skrip osv osv
hur stor är dagen office???? jah man kan ju bli galen
att istället utveklas blir sakerna tvärtom
men vi lever ju obegåvade människors tid….. som har saht en tysk professor….
Skaffa en Mac.
Jag hade en Mac. Ett tag körde jag Mac OS X på den. Det var ungefär som Windows, fast med lite mer polerat gränssnitt.
Sen tröttnade jag på hur allt var samma fast ändå annorlunda än i Microsoftvärlden och körde Linux på min Mac istället. Det var enklast så.
Men lol. Du måste lära dig använda det också. Om du köper en cykel och inte orkar lära dig cykla får du ingen nytta av den…
Den där är en mycket dum och tyvärr även mycket vanlig inställning i IT-branschen. Få saker gör så mycket för att förstöra marknaden som inställningen att användarna måste lära sig en massa saker för att kunna använda en produkt.
Den viktigaste regeln för alla som någonsin producerar någonting över huvud taget som ska användas av andra är att produkten ska kräva så lite inlärning som möjligt. Det gäller oavsett om man är IT-konsult eller cykelkonstruktör.
Jag vill för ordningens skull påpeka att jag tillhör de extra intresserade som faktiskt kan tänkas lägga ned en hel del tid på att lära mig, så om jag tycker att något är krångligt eller obegripligt kan vi nog vara ganska säkra på att normala människor finner samma sak omöjlig.
Jag håller inte med dig om att den viktigaste regeln är att produkten skall kräva så lite inlärning som möjligt.
Om vi begränsar oss till dataprogram (”applikationer”, inte operativsystem) kan man, enkelt uttryckt, välja mellan två extremer: en extrem där du inte kan göra ett djävla piss utan en doktorsavhandling om programmet i fråga. Den andra extremen är ett program du kan bli produktiv med efter två sekunders granskning av användargränssnittet.
Min förutfattade bild av dessa två extremer, till viss del baserat på erfarenhet, är att med den första versionen så kan du bli bländande produktiv. Med det andra alternativet kan du iofs få något gjort, men inte alls lika smidigt som med första alternativet.
Bara ett litet tankeexperiment: hur skulle du enklast göra med ett GUI för att producera en lista av de filer (två nivåer ner i mapphierarkin) som inte uppfyller villkoret att namnet skall innehålla ett mellanslag följt av ett bindestreck och sedan ett mellanslag till? Med en CLI är det enkelt tycker jag:
ls -lhR | grep -v ” – ”
Den raden är allt annat än trivial, och kan ta många månaders användande att komma fram till. Men när man väl lärt sig använda ett CLI är man ofta ruskigt effektiv med det.
Noterar att inlägget har några år på nacken men om det verkligen var en multimediaburk du ville sätta ihop så finns ju ingen bättre lösning än XBMC som med fördel körs på Ubuntu.
Vet inte exakt vad problemen bestod i men de värsta dylika brukar vara hårdvara som saknar drivrutiner etc. M.a.o. ska man ge sig på Linux är det viktigt med en sondering av hårdvaruterrängen innan man sätter igång/handlar.
Gammalt som gatan och tämligen åtgärdat och förlåtet. Nu är det helt andra grejer i Linux som står för min personliga olycka. 🙂