Alla är vi utvecklingsförstörda!

Alex Schulman har åkt buss. Fråga mig inte varför han har åkt buss. Det har jag ingen aning om. Jag åker aldrig buss om det går att undvika.

Väl ombord på bussen har Alex Schulman verkligen letat efter tecken på att medpassagerarna är utvecklingsstörda, eller utvecklingsförstörda som the knife säger. Han hittar mängder med kandidater men inga med kardborrskor.

På det hela taget verkar Alex beteende lite utvecklingsstört. Han liksom söker efter skäl att tycka att omvärlden är utvecklingsstörd. Och plötsligt inser jag hur utvecklingsstörd jag själv är. Eller störd i alla fall.

Jag kan störa mig på precis vad som helst. När jag är på det humöret är faktiskt alla andra människor idioter och vad som helst kan få mig att dissa dem. Bussåkning är en situation som faktiskt verkar framkalla dessa tankar. Det kan inte vara riktigt friskt att tänka så, men jag gör det ändå.

Fast det går ju bra egentligen, så länge man inte talar om för någon vad man tänker. Så länge man inte skriver ned sina reflektioner går det åtminstone att upprätthålla illusionen om att man är normal. Fast det går ju inte längre. Nu har vi ju bloggar allihop. Bloggen blir aldrig mätt. Den vill alltid ha mer! Mer av det utvecklingsstörda.

Bloggen gör oss alla utvecklingsstörda. Jag vet inte om det är så bra längre, det här med blogg. Man vill ju inte framstå som socialt handikappad.

Men på ett sätt är det rättvist. Jämställt. När vi bloggat är vi alla på samma utvecklingsförstörda nivå.